Vomit in your face

från ingenting till så mycket
dagarna flyger förbi i jobb, parkhäng, mys och underbara människor
jag känner känslan jag förbjudit mig själv att känna på ett år och sex månader
men jag tror att det är okej nu, det känns bra, tryggt och jag trivs

Jag är ett sunkigt bakishål men har ändå slitit mig ur sängen, tjockat godis och cola,
fixat i ordning dreadsen som jag hoppas att mannen kan fläta i på mig senare
om vi hinner innan min bror kommer hit
jag är glad, för det har nog aldrig känts precis såhär bra förut

nu måste det vara slut på tankar så att jag bara kan få leva
leva på just den här känslan, i alla fall ett litet tag till.

Jag springer runt i mig själv, med en oro som inte släpper
en rastlöshet som gör att jag klättar på väggarna innuti mig själv
känslan som jagat mig så många gånger förr är tillbaka och vägrar släppa sitt grepp

Att tänka för mycket är aldrig nyttigt,
och jag kan säga att de senaste dagarna har jag varit allt för onyttig
när man inte vet, funderar och saknar för mycket, för många

Jag bara vet att jag måste iväg, jag måste bort och jag måste sluta känna

Jag tappade ännu en gång den kontroll jag trodde att jag hade lyckats bygga upp
mina murar föll och små sår bryts upp till stora
att inte känna vore det bästa
(jag tar tillbaka mitt tillstånd till att känna,
iallafall för ett tag)

Mensvärk, saknad, ensamhet, tankar - det är inte den bästa kombinationen

Jag spyr på världen och jag spyr på mig själv

ibland kan man fundera, tänka för mycket,
ge sig själv magont och bli paranoid
därför övertalar jag mig själva att sluta tänka, sluta fundera och bara andas

för jag vet att jag en gång för alla bestämt mig för att det förflutna är förflutet
och jag lever bara här och nu
jag har gett mig själv tillstånd att känna för att slippa fundera